Utvecklingen efter apostlarna

Att en upprättelse kommer att ske förutsätter att det först har skett ett förfall. Kyrkohistorien visar att det skedde en markant förändring efter de första apostlarna försvann. De första apostlarna var alla judar som tillbad i Templet i Jerusalem. De byggde inte en ny kyrka eller katedral att tillbe i. De startade ingen ny religion. Och de var omtyckta av sina egna judiska landsmän.

Även i Lukas 24:53 står det om de första messiastroende att de alltid höll till i Templet: ”Och de var alltid i templet och prisade Gud.”

Vidare läser vi om församlingen i Jerusalem att de alla levde i lydnad för Mose Lag precis som vår Mästare hade gjort: ”Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen.” (Apg. 21:20) Jakob, som var ledare för församlingen i Jerusalem, är känd i judiska källor som ”Jakob den Rättfärdige” och omskrivs med mycket positiva ord av den judiske historikern Josefus. Det är allmänt känt att de flesta judar i Jerusalem uppskattade honom. Församlingen som Jeshua grundade i Jerusalem var med andra ord helt och hållet judisk.

Så här skrev kyrkofadern Ireneus, som var en andlig ”sonson” till aposteln Johannes, om apostlarna: ”Sålunda handlade Apostlarna, som Herren hade gjort till åsyna vittnen till alla handlingar och alla läror… i skrupulös noggrannhet efter alla förordningar i Mose Lag.”((Ante–Nicene Christian Library, Vol.5/1, övers. A. Roberts och J. Donaldson (T & T Clark, Edinburgh, 1867) sid. 313–314, översatt till svenska.))

Alla de första messiastroende judarna, inklusive Paulus, levde helt efter Lagens alla bud (Apg. 21:24). Samma krav ställdes inte på hedningarna. Men ledningen för församlingen i Apostlagärningarna fanns hela tiden hos de judiska apostlarna i Jerusalem. Det var dessa apostlar, vilka levde i skrupulös noggrannhet efter alla förordningar i Mose Lag, som avgjorde alla lärofrågor och som även Paulus underordnade det evangelium som han predikade. Han skriver i Galaterbrevet:

År 70 v.t. förstörde romarna Templet i Jerusalem och hela församlingen där förskingrades. Församlingens högkvarter försvann och en helt ny situation uppstod. I samband med detta skrev Judas i sitt brev: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud. v. 3) Det gällde att bevara tron, inte att förändra den eller lägga något till den.

Efter Templets förstörelse spreds evangeliet snabbt till nationerna. Enligt forskarna kan man skönja en början till det som senare kallades för kristendomen redan på 80–talet under det första århundradet. Det är alltså minst tio år efter det att Judas uppmanat alla att bevara den tro som en gång för alla överlämnats till alla de heliga och ett halvt sekel efter Andens utgjutande på Pingstdagen i Jerusalem. Den kristna trons judiska rötter handlar om den tro som fanns under apostlarnas tid, innan dagens kristendom fanns.

Efterhand tog hedningar, som saknade vår Mästares och apostlarnas judiska bakgrund, över ledningen för församlingen. Samtidigt växte ett mycket starkt judehat med svåra judeförföljelser fram i hela romarriket och ett rabbinskt judiskt ledarskap växte fram som officiellt tog avstånd från tron på Jeshua som Israels Messias. Allt detta bidrog till att judehatet även började smyga sig in i församlingen. En ny situation uppstod där judendomen och kristendomen skildes åt och gick skilda vägar. Den svenske forskaren Magnus Zetterholm uttrycker utvecklingen så här:

”I början av 100-talet transformeras Jesus-rörelsen, och kristendomen som vi känner den i dag uppstår som en icke-judisk religion, där judisk identitet är oförenlig med att vara kristen.”((Magnus Zetterholm Lagen som evangelium? Den nya synen på Paulus och judendomen (Studentliteratur, Lund 2006) sid. 37.)) Han fortsätter, ”Det som började som en judisk messiansk rörelse har på relativt kort tid – ett hundra år – utvecklats till en religiös rörelse som i allt väsentligt kontradikterar sitt ursprung.”((Ibid. sid. 62.))

Även om detta kanske är en överdriven beskrivning, så står det helt klart att den ursprungliga tron förändrades efter hand och bevarades inte, så som Judas hade manat till. Paulus hade varnat de hednakristna i Rom att inte se ner på de naturliga grenarna, d.v.s. det judiska folket, trots deras otro. ”Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot,då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.” (Rom. 11:17–18) Paulus varning hörsammades inte i den framväxande kyrkan. I stället uppstod den kristna antisemitism, som så småningom hjälpte till att bana vägen för Förintelsen.

Församlingens första ledare var alla judar som högaktades av det judiska folket. När det första kyrkomötet hölls i Nicea år 325, inbjöds emellertid inga judiska ledare att delta. Man beslutade då bl.a. att inte längre följa den bibliska kalendern och fira påsken samtidigt med det judiska folket. Detta beslut fattades utifrån ett avståndstagande till det judiska folket. Så här uttryckte sig Kejsar Konstantin i ett brev till alla kristna biskopar i Romarriket efter kyrkomötet angående detta beslut:

”Och sannerligen syntes det för det första för var och en av de samlade vara högst ovärdigt att vi skulle följa judarnas sed i firandet av den mest heliga högtiden. Dessa nedsmutsade kräk som har besudlat sina händer med en sådan skändlig förbrytelse, är förblindade i sina sinnen.

Det är därför på sin plats att förkasta dessa människors sedvanor och istället under kommande århundraden fira dessa ceremonier på ett mer anständigt sätt … Låt oss därför inte ha något att göra med det mest ovärdiga slödder till judepack.

Under det att vi följer denna kurs med ett enigt beslut, låt oss dra oss undan, mina högt ärade bröder, från detta vidriga sällskap. Varför skulle vi fortsätta att följa dem som helt uppenbart fallit offer för en sorglig villfarelse. Det är nödvändigt att detta misstag läggs tillrätta så att vi inte har något gemensamt med sederna hos dessa parasiter som mördade vår Herre.”((Daniel Gruber, The Church and the Jews: The Biblical Relationship (Hanover, NH: Elijah Publishing, 1991) sid. 34–35, översatt till svenska.))

De som från början gav oss både vår Frälsare, apostlarna, evangeliet och församlingen var alla judar. Det judiska folket är våra andliga fäder. Vid kyrkomötet i Nicea ser vi emellertid hur den officiella kyrkans ledning efter mindre än tre hundra år bröt med det judiska folket och allt judiskt.

Relationen mellan barnen och fäderna bröts. I den yttersta tiden kommer Elias tjänst att upprätta denna relation igen.